Blogginlägget är skrivet av Mon ami Mió.
Det är då jag på min promenad passerar kyrkogården som jag tittar upp och blir stående. I de enorma björkarna som svajar över gravstenarna, så sitter kråkor i stora kluster. De gungar lite sorgligt fram och tillbaka och jag få för mig att de är själar som inte kunnat släppa taget, som blickar ner på sina gravar och som saknar den kropp som en gång var deras. Min mor sa i helgen att hon hade max fyra år kvar att…
Läs hela blogginlägget här: Kråk-kluster & den annalkande döden
