Blogginlägget är skrivet av HYMN.
Det är fascinerande hur isländska Kristín Annas uppenbarelse manifesterar den stereotypa bilden av Island. Hon både ser ut och låter som ett sagoväsen, samtidigt som ljussättningen är svag och scenröken omger artisten på ett sätt som för tankarna till gejsrar och heta källor. Hennes fingrar rusar snabbt över pianot och den försiktiga, nasala rösten påminner såklart om Björks dito. I fjol kom den tidigare múm-medlemmens album I Must Be The Devil men trovärdigheten i den skivtiteln känns väl sådär –…
Läs hela blogginlägget här: Efterklang på Babel – detaljrik kollektivism
