Blogginlägget är skrivet av Mon ami Mió.
Ibland när kroppen är svag (har vart till kiropraktorn för rygg-djävulen åtskilliga gånger sista veckorna nu) så blir sinnet starkt i ren självbevarelsedrift. Varför ska jag gå omkring i en 35-årings kropp och röra mig som en 80-åring? Vad är felet? Jag finner, eller ska jag säga åter-finner igen att det är omöjligt att peka på en svag kroppsdel utan jag måste istället lyfta blicken till helheten. Något saknas som gör mig hel och stark, någon (dvs moi) måste ta…
Läs hela blogginlägget här: Dagens läxa
